Om kärlek, sex, kultur och HEDER

Från fältarbetet till etnologiska betraktelser

MINNESBILDER FRÅN FÄLTET

Det var en välklädd man i fyrtioårsåldern som reste sig upp bland nära hundra deltagare på seminariet i en gästvänlig assyrisk kulturförening.

Diskussionen handlade om mansrollens betydelse i pojkars fostran i relation till jämställdhet. Mannen som hade suttit tyst under debattens första timme vände sig mot mig som höll i seminariet. Han började tala lugnt och respektfullt men med en tydlig auktoritet i rösten. Han sa följande:

Med denna tolkning av begreppet ”mångkultur” avslutade den trevlige mannen i fin kostym sitt inlägg och satte sig med nöjda blickar, i väntan på reaktioner. Alla var överens om att inte slösa tid på frågan om nakenbad i havet men att diskutera rätten till att välja sina kärleksrelationer utan att gifta sig visade sig vara en aktuell och laddad fråga. Ett fåtal ansåg att i Sverige skall man ”integrera sig” och lämna tusenåriga traditioner bakom sig medan några andra tyckte att integration handlar om att mötas halva vägen, så att flickorna, i så fall, skulle kunna få bli ”halv-oskulder”. Hur det nu skulle gå till, förblev osagt. En majoritet av deltagarna tyckte dock att våra diskussioner kom för sent eftersom deras döttrar redan har försvenskats. Ungdomarna revolterade mot de gamla traditionerna (läs: kyskhetskulturen) och föräldrarna hade svårt att motverka den svenska skolans ”kulturkolonialistiska” projekt om individualisering och självförverkligande. Föräldrarna hade stått maktlösa inför att inte kunna uppfostra barnen enligt de gamla moraliskt korrekta traditionerna då makten i familjen ägs av barnen i Sverige, som det uppfattades. Det skall tilläggas att ingen fick hjärtattack av den ibland hetsiga debatten utan snarare tvärtom, stämningen blev mer och mer levande och friare i och med att man äntligen fick vädra dessa tabubelagda frågor.

Detta seminarium ägde rum år 2000, på den tiden då medierna uppmärksammade fallet med nittonåriga Pela Atroshi från Farsta som i skolan berättade att hon var ”lika fri” som sina svenska kamrater men en dag blev hon skjuten till döds av sin far och farbröder. Fadern sade följande hos polisen i Dahouk (Irakiska Kurdistan) där mordet skedde den 24 juni 1999, här följer citat från förhörsprotokollet: ”Jag som hennes far var helt övertygad om att min dotter, offret Pela, hade förlorat sin oskuld och blivit en gatflicka som europeiska flickor. Hennes handlingar hade negativa konsekvenser för min familj, särskilt eftersom jag hade en annan dotter som är född 1980 (Breen) och jag var rädd att hon skulle påverkas av det beteendet. Jag försökte rädda min familj från att avvika och ta in på fel spår”.

Pelas farbröder fick livstidsfängelse i Sverige men Pelas far stannade kvar i Irak och fick inget straff för att ha försökt ”rädda familjens heder”. Staden Dahouks dåvarande högsta polischef säger i en intervju för Sveriges television, på engelska, att också han själv skulle döda sin dotter i fall hon  hade gjort ”samma fel” som Pela. “You must remember, this is not Europe here” summerar polischefen för den svenska reportern. Här är det värt att notera att exakt samma sorts av uttalande, kryddad med hänvisning till ”den manliga plikten” (!), gjordes av den unge Ramzan Kadyrov, Tjetjeniens nuvarande president – son till den tidigare presidenten och muftin.

Kontrasterna mellan den gamla och den nya kan vara vackra men under ytan kan starka motsättningar döljas

Det är många invandrarfamiljer som till följd av dessa, ofta tabubelagda konflikter, hamnar i kris och faller sönder, inte sällan under tragiska omständigheter. Upplevelsen av att bli invaderad av ”svensk” feminism och jämställdhet – framförallt vad gäller barnen i skolan och därefter kvinnorna – sammanfattades av en socialt engagerade syrisk-ortodox präst så här: ”Vi har haft flera skilsmässor på de senaste trettio åren här i Sverige än vi haft under de tvåtusen åren sedan Jesu tid”. Dessa familjetragedier skulle kunna förebyggas med öppna och ärliga diskussioner kring kulturella normer om heder och oskuld i relation till individens rättigheter men varken då eller idag sker dessa samtal på ett adekvat och välorganiserat sätt i flyktingmottagandet eller i SFI. Och framförallt inte i de mer eller mindre slutna manliga etniska föreningar och samfund vilka upprätthåller traditionerna och inte sällan dominerar livet i många könssegregerade förorter. ”Varför har ni inte talat med mina föräldrar?” frågar ungdomar som har tvingats fly från sina familjer. Adekvata konfliktförebyggande åtgärder uteblir ännu idag eftersom beslutfattarnas rädsla för att de vuxna (traditionalisterna) ska svara med anklagelser för ”rasism” väger tyngre än viljan att rädda barnen. Detta har flera makthavare erkänt – i spåren av integrationsministers Mona Sahlins berömda utspel då hon medgav modigt ”fegheten” i en integrationspolitiskt kontext (den 8 juni 2001, DN). Så har Fadime Sahindals krav på ”lika rättigheter för invandrartjejer” blev till en dröm.

Dessa var frågor som vi diskuterade redan tillsammans med Fadime Sahindal år 2000-2001, dock utan att kunna förmå makthavarna att ta itu med hedersnormerna. Akuta åtgärder och utbildningar för myndigheter löser inte de konflikter som de könssegregationskulturerna skapar. Under dessa femton år, efter Fadimes död, har man sopat konflikterna under mattan och ungdomarnas utsatthet har bara ökat, också enligt regeringens nationella kartläggningar, senast 2014, ledd av Carin Götblad. Ökade motsättningar och spänningar som skapas i spåren av hederskulturers utbredning har i högsta grad bidragit till att invandrarfientligheten fick en stark röst in i riksdagen. Ändå följer väldens ”första feministiska regering” på den gamla inslagna vägen. Myndigheterna fortsätter att stödja och finansiera organisationer vilka odlar självsegregation och oskuldsetiken och samtidigt satsas det stora resurser på att hjälpa ungdomar som rymmer ifrån hotet som dessa kulturer genererar. Förortsfeministerna fortsätter att bekämpa hedersförtrycket och det gör de också med stöd och bidrag från samma myndigheter.

Att segregationens och hederskulturers utbredning skapade också en mylla för jihadister är en nästa resultat av den så kallade ”misslyckade integrationspolitiken”. Politiken att äta kakan och ha den kvar är bevisligen kontraproduktiv men fortsätter likväl. Samma sak med hedersvåldsdebatterna som trots hundratalsmillioners satsningar på hedersvåldsutbildningar verkar fortgå i all oändlighet. Mängder av rapporter och böcker med nya vittnesmål av hotade ungdomars röster och vetenskaplig forskning om hederskulturer tycks inte heller kunna ändra på den negativa utvecklingen. Det är inte förvånande att också den nuvarande jämställdhetsministern, Åsa Regnér, säger sig vara ”orolig för utvecklingen” (se vår intervju med henne, Förortsfeministen – 2016, nr. 1.).

I stället för att makthavarna ”oroar sig” hade det varit bättre att agera och demokratianpassa hedersnormerna – vilka inte på något sätt är genetiskt medfödda. Kortsiktiga politiska hänsyn väger ännu idag tyngre än långsiktiga, adekvata åtgärder, baserade på vetenskapliga observationer. – Följande text är ett försök till att med hjälp av antropologi och etnologi belysa bakgrunden till sammanhanget mellan kärlek, sex, kultur, heder och individens mänskliga rättigheter.

OM KULTURBEGREPPET

Med tanke på de senaste femton årens ständigt återkommande debatter om hederskulturer är det lika bra att börja med att definiera vad som menas med begreppet kultur (latin: cultura, dvs. odling). Det är inte oproblematiskt eftersom begreppet används i olika sammanhang och ingen har monopol på en definition. Här får vi i alla fall bortse från kulturens estetiska och konstnärliga aspekt som är så vanligt att tala om när man tänker på olika kulturella fenomen. I ett antropologiskt sammanhang brukar kultur definieras som ett sammanhängande system av normer, värderingar, traditioner och typiska beteenden vilka manifesteras i socialt handlande och överförs från generation till generation.

Kulturbegreppet var mer positivt laddat tidigare – ett ”honnörsord” enligt antropologen Ulf Hannerz – medan idag ser man begreppets komplexitet. Begreppet kan bli extra laddat och kontroversiellt när kulturspecifika normer och värderingar lyfts fram. Det uppstår ofta ett känsloladdat argumentationsklimat inte minst därför att kultur också används för att utöva makt när det handlar om att vilja bestämma över individens frihet att göra sina egna livsval. Utifrån individens rättighetsperspektiv blir de maktaspekter som innefattas i kulturella normer och värderingar speciellt intressanta.

Etnologi professor Magnus Öhlander konstaterar ”Att se och förstå skillnader är i sig nästintill en förutsättning för att världen skall bli överblickbar och begriplig” (Bruket av kultur; 2005:25). Det går helt enkelt inte att tänka nyanserad och beskriva mänsklig tillvaro utan att kategorisera och kategorier finns troligtvis i livets alla mer eller mindre komplexa område. Vi kan inte bortse från kategorier liksom bilister och cyklister, unga och gamla, köttätare, vegetarianer och veganer, krigare och pacifister, norrlänningar och stockholmare, kineser och tibetaner, kvinnor och män, ateister och troende och så vidare. Praktiskt taget är det omöjligt att räkna upp alla kategorier som livet som sådant och olika vetenskaper erbjuder och ständigt nyskapar.

Att se skillnader vad gäller de kulturella normerna kring könsgemenskapskulturer och könsapartheidskulturer har med ett intresse för verkligheten att göra. Att vissa debattörer, politiker och en del sociologer vill så gärna framställa detta som ”andrafiering” har med politik att göra, inte med vetenskap. Det är ändå viktigt att när man talar om kulturella skillnader behövs det en medvetenhet om att själva begreppet kultur kan utnyttjas för att fördjupa skillnaderna genom ensidiga kategoriseringar av människor. Vissa tycker till och med att det är det enda som kulturbegreppet förmår att skapa medan andra, liksom professor Öhlander, menar att det skall användas för att på ”ett balanserat sätt beskriva skillnader utan att reducera människor (individer) till en kultur på grund av etnicitet”. Antropologen Mikael Kurkiala påpekar vikten av dessa kunskaper: förstår man inte de kulturella normerna bakom ett fenomen som hedersmord eller anorexi så kan man heller inte hantera det våldsförebyggande arbetet och komma till rätta med sjukdomen (Kulturen viktig orsak till både hedersmord och anorexi, 2002 DN).

För att belysa problemet kring kulturbegreppet kan vi först ta ett ”spanskt” exempel. Antagligen skulle ingen svartmåla hela den spanska kulturen på grund av att tjurfäktning anses vara nationell sport i Spanien även om många anser att tjurfäktning inte är en sport, utan ett ritualmord i underhållningssyfte. Att en del spanjorer tycker det också gör saken bara mera intressant. I sådana situationer talas det om delkultur och inte om kulturen som helhet.

När man är benägen att beskriva kulturer i övervägande ljusa toner kan det kopplas till det kulturrelativistiska förhållningssättet. Kulturrelativism handlar ursprungligen inte om att alla värden är lika goda utan det handlar om en metodologi för antropologer som gör fältarbete. Det innebär att ett fenomen skall betraktas innanför sitt sammanhang och konsekvenserna bedömas där, utan etiska värderingar. Det kulturrelativistiska förhållningssättet (metoden) introducerades över hundra år sedan först av antropologen Franz Boas just för att motverka fördomar om ”den andra”. Det får ändå inte betyda att vetenskapen skall vara uddlös och oförmögen till kritik, menar professor Lena Gerholm. Att undvika att skildra livets och kulturers mörka sidor och därigenom trevligifiera verkligheten är farligt, anser hon (Gerholm, Etnologiska visioner, 1993:18). Vetenskapen bör, utan pekpinnar, visa tankemönsters kulturbundenhet och därigenom skapa möjligheter att tänka annorlunda. Men tankemönsters kulturbundenhet kan inte nödvändigtvis förklaras genom att bara fokusera på sociala orättvisor eftersom olika normer och värderingar är inte alltid beroende av olika gruppers klasstillhörighet – eller ålder, kön, religion, etnicitet. Om vi stannar med exemplet tjurfäktning som kulturfenomen så kan det konstateras att gamla tiders illitterata spanska lantarbetare, borgare, kvinnor och män, statsministrar och världsberömda konstnärer som Picasso, Hemingway, Pablo Neruda, etc. älskade precis lika mycket att titta på tjurfäktning. Och likväl oberoende av klasstillhörighet eller kön kan vem som helst hävda att tjurfäktning är en skam för den spanska kulturen, det handlar ju om ritualmord på oskyldiga djur, som sagt. Faktum är att tjurfäktning förbjöds ganska nyligen i Barcelona, dock inte alls i Madrid. Också i Indien pågår en uppslitande debatt kring en liknade folklig ”nöje” som tjurfäktningen i Spanien, så kallad jallikattu som praktiseras i vissa delar av landet. Detta visar att trots starkt motstånd kan även djupt rotade kulturella yttringar ifrågasättas, påverkas och förändras. Därmed kan vi återgå till att reflektera över sambanden mellan kulturella normer och mänskliga rättigheter.

Iransk målning från 17- talet: Sati (Shivas hustru, gudinna) eller praktiken betyder också änkebränning i Indien; det har förbjudits redan hundratals år sedan av såväl muslimska som senare engelska erövrare och sedvänjan har sannolikt har upphört idag. Det senaste kända fallet Sati rapporterades i världspressen 1987. Däremot sedvänjan devadasi (”Gudarnas tjänare”) som i praktiken döljer tempel prostitution – likväl förbjuden – har överlevt i vissa områden. Det uppges också att unga flickor, ”oskulder”, auktioneras ut för stora pengar (“oskuldsauktioner” rapporteras även från andra länder, också som illegala verksamheter).

Till och med FN – där djupt konservativa och rena könsapartheidstater är manstarkt representerade – har sammanställt en lista på en lång rad kulturellt förankrade våldsfenomen, signerad av juristen Radhika Coomaraswamy. Det handlar om praktiker som könsstympning (female genital mutilation, FGM), honor killing, female infanticide (dödandet av flickebarn, bl.a. genom sex-selektiva aborter), tvångsgifte, kastsystem, änkebränning(stai), tempelprostitution, hemgiftsmord (dowry deaths), fotbindning (tidigare praktik i Kina), brudrov (bride kidnapping/marriage by capture), häxjakt (witch-hunt) och anorexia (kopplade till skönhetsindustrins effekter i väst), etc. Det finns en sammanfattning om dessa praktiker i FN rapporten: Cultural practices in the family that are violent towards women, 2002.

OM HEDER

Ingen av alla dessa ovannämnda kulturspecifika våldsföreteelser skapade debatter i Sverige men fenomenet hedersmord gjorde det. FN räknar med 5000 hedersmord per år i världen men som bekant bokförs de flesta hedersmord som olyckor eller självmord så att den korrekta siffran på hur många hedersmord som sker kan vi inte veta. Däremot skulle man kunna gissa att ca: 99 % av de hundratalsmillioner ungdomar världen över som växer upp under diverse heders- och oskuldskulturer inte blir mördade. Och här finns ett nästa problem som är ännu svårare att genomskåda och kartlägga. Frisinnade människor eller rättighetsaktivister, vilka har erfarenheter av att växa upp i ett totalitärt samhälle, vet utifrån sina egna upplevelser att det räcker att döda ett litet fåtal för att få den stora majoriteten att finna sig i systemets förtryck. Som historien (inklusive journalfilmer från världens alla hörn) visar hyllar människor inte bara frihet utan också tyranner. Många människor internaliserar förtryckets ideologi och ser inte frihetsbegränsningarna som orättvisor. De kan till och med tycka att det inte handlar om begränsningar eller förtryck utan om den ”rätta” tron och/eller den ”rätta” moralen. Det är troligen en del av förklaringen till att företeelser som könssegregation, könsstympning, barnäktenskap och oskuldskontroller (genomförda av militären och moralpoliser) är inbyggda i systemet i många länder, i vissa fall med full stöd i landets lagar. Alla sorters totalitära ideologier har haft sina entusiastiska folkmassor och trogna anhängare och det förhåller sig på samma sätt med hedersetiken som kan beskrivas som totalitär, t.o.m. rasistisk. Hedersetiken – i ett demokratiskt mångkulturellt samhälle – kan ses som en form av rasistisk diskriminering när endogami (ingifte) praktiseras. Det innebär att familjens krav på barnen att få gifta sig endast inom den egna gruppen utesluter andra etniska/religiösa grupper som kan leda till allvarliga konflikter. Motsättningar skapas inte bara i familjen utan också i det omgivande samhället. Det uppstår dessutom starka interetniska motsättningar mellan traditionalister och förnyare och det skapas även konflikter med det omgivande samhället (vars konsekvenser nämndes redan i inledningen).

Också kvinnor försvarar hedersetiken. Inte bara män utan många kvinnor anser att det föräktenskapliga oskuldskravet på en dotter som kopplas till hennes ”renhet” och släktens heder är en essentiell del av kulturen. I och med att Sverige saknar en integrationspolitik med adekvat fokus på mänskliga rättigheter var det inte särskilt förvånande när en ung kvinnlig universitetsstudent i nittonårs åldern (uppvuxen i Sverige) sa till mig följande: ”…ok, det är sant, ett fåtal tjejer dödas, men det är mindre viktigt än vår heder…det måste du förstå! Hos oss gäller kollektivet först, hos svenskarna individen”. Det finns ingenting att missförstå här, logiken är glasklar även om kvinnor generellt har nog mera att förlora än männen. Det händer också att kvinnor stödjer eller aktivt medverkar i verkställandet av familjens dom och genomförandet av ett hedersmord (t.ex. fallet Abbas Rezai).

I sammanhanget är det värt att titta på några kartläggningar från länder där kyskhetsnormerna är mer eller mindre dominerande. En undersökning bland ungdomar utfört (2010) av Goethe Institutet i Malaysia och Indonesien visar att 91,4 procent av de tillfrågade anser att föräktenskapliga kärleksrelationer är att fördöma. Enligt en annan undersökning genomförd av Cambridge University’s Institute of Criminology (2013) i Jordanien bland högstadiestudenter var det 40% av pojkarna och 20% av flickorna som ansåg att hedersmord är berättigade om de tjänar syftet att rädda familjens goda rykte. Och just i Jordanien kämpar sedan länge ingen mindre än själva drottningen Rania för att få bort strafflättnader i lagen för dem som begår hedersmord – ännu så länge utan resultat. BBC rapporterar (2005) om en universitets undersökning från Diyarbakir som visar att 37% av de tillfrågade anser att en kvinna som begår äktenskapsbrott bör straffas med döden. Trots alla dessa och flera andra kartläggningar saknas omfattande internationella undersökningar vad gäller attityder kring det föräktenskapliga oskuldskravet; som är en nyckelfråga till att förebygga hedersmord. Varken FN eller EU har visat större engagemang i frågan.

Hur kan då hederskulturen beskrivas? Etnologen Annick Sjögren skriver: ”Oskuld i gruppinriktade samhällen symboliserar moralisk renhet. Och vid Medelhavet kopplas den till familjens ansvar och heder. Oskuld i moderna individualistiska samhällen, som den svenska, angår bara individen själv och är en fråga om personlig integritet och frihet. Dessa två ståndpunkter kan inte förenas” (Annick Sjögren, Vi som ville så väl, 1996:59). Här fångas essensen av konflikten. Det måste ändå tilläggas att oskuldskulturer har funnits och finns i många delar av världen, inte bara i Medelhavskulturer. Antropologer skildrar en stor variation av olika kulturer utifrån kollektivets inställning till sexualiteten, allt ifrån ”permissive societies” där tidiga sexuella relationer är tillåtna eller uppmuntras, till diverse stränga ”restrictive societies” där bland annat hedersmord kan sanktioneras. Man får komma ihåg att inte enbart flickor som dödas. I t.ex. ”karo-kari killings” i Pakistan dödas rätt ofta båda flickor och pojkar. I ett fåtal mindre samhällen läggs skulden för illegitima sexuella relationer alltid på unga män och flickor dödas aldrig. (Kvinnor dödas aldrig heller när det gäller fenomenet blodshämnd, t.ex. i Albanien).

Konflikten mellan de gruppinriktade och individcentrerade samhällena – gällande synen på individens rätt till sitt kärleksliv – är troligen nära lika gammal som människan som art. En övergång från de matriarkala till de patriarkala samhällena får stor betydelse som det uppmärksammats också av författaren Eva Moberg (prima materia, 2003). Det är antagligen denna övergång som speglas i den antika grekiska mytologin där skönhetsgudinnan Afrodite står för rätten till kvinnors fria val – utan att några av gudarna eller människorna kallar henne för ”hora” – medan jaktens gudinna, Artemis och också Athene representerar oskuldens ”renhet”. Att kontrasten mellan ett strängt kyskhetsetik och kvinnors fria val och självbestämmande existerar parallellt kan spåras även i andra mytologier. Exempelvis hos den mesopotamiska mytologins kärleks och krigsgudinna Istar eller den nordiska mytologins Freja – som kanske överträffar Afrodite i frågan om antalet kärleksaffärer.

När Sjögren beskriver krocken med ”moderna individualistiska samhällen” är det viktigt att komma ihåg att det inte var det ”moderna” västerlandet som uppfann flickors/kvinnors rätt till sina egna kärleksliv. Skulden till ”omoralen” tillskrivs generellt västvärlden, vars påverkan måste stoppas vid gränsen i de länder där oskuldsetiken inskriven i lagen, där kyskhetsbrott kan medföra att en sextonårig flicka hängs offentligt (källa: Amnesty). I dessa länder betraktar traditionalister och makthavarna den sekulära, ”gudlösa” västvärlden som omoralens kaos, ignorans och barbari (jahilyja) genom att hänvisa till att skillnaderna mellan män och kvinnor har utplånats. Verkligheten att kvinnor i väst generellt har makt över sin mödom (som inte finns) och att de föder alltför få barn medan alltför ofta skiljer sig, har varit en mardröm för inflytelserika muslimska teoretiker påpekar historikern Ian Buruma i Occidentalism, The West in the Eyes of its Enemies (2004) – en av de studier som förkastar Edward Saids teser som han framför i sin populära bok Orientalism (1978).

Det är viktigt att påminna om att det i detta sammanhang inte handlar om kampen mot västerländsk kolonialism eller exporten av Coca-Cola-kulturen utan om en kamp för mänskliga rättigheter och jämställdhet. Den sistnämnda framställs ofta som västerländskt kulturkolonialism just i syfte att förstöra gamla familjetraditioner. Det skall också betonas här att västvärldens s.k. omoral (dvs. kvinnors rätt till sin kropp/oskuld), gudlöshet, materialism och individualism har varit en måltavla på flera olika håll i världen, inte bara i vissa muslimska länder. Den intellektuella slavofil rörelsen i Ryssland kring förra sekelskiftet – där även litterära storheter som Nikolaj Gogol och Fjodor Dostojevskij – var också fientligt inställda till ”västerländsk” rationalism, materialism och den tidens begynnande kvinnokamp. De prisade i stället den urkonservativa ortodoxa kyrkans äkta ryska karaktär (som man återigen gör idag efter Sovjets fall). Också extremnationalister i Indien eller i den moderna Japan opponerar ännu idag starkt mot den västerländska individualismen och feminismen. Ett belysande exempel är den tidigare nobelpriskandidaten Yukio Mishima, vars teaterpjäs Madame de Sade sattes också upp i Sverige på Kungliga Dramatiska Teatern av ingen mindre än Ingmar Bergman. Mishima gick så långt att han på allvar ville stoppa västerländskt inflytande i Japan och när hans spektakulära statskupp misslyckades begick han traditionsenligt rituellt självmord/seppuku – med hedern i behåll. (Självfallet betyder ”heder” i denna kontext något annat än den heder som kopplas till oskuldskravet på ogifta döttrar; då det handlar om skillnaden mellan ”sheref” och ”namus”; se längre fram).

Kampen mot det sekulära (”gudlösa”) samhället och ”västerländsk jämställdhet” – förankrad inte bara i religion men även i hederskulturer – fick synbarligen en bredare folklig stöd i delar av den muslimska världen. Filosofer, teologer som t.ex. Abul A´la Maududi i Indien/Pakistan, Sayyid Qutb, Hassan al-Banna i Egypten men också flera ledargestalter kring the Nation of Islam i Amerika eller andra i Iran har varit inflytelserika både före och efter den andra världskriget. I spåren av dessa antisekulära intellektuella…/….fortsättning följer (troligen).

Den hårdaste kritiken mot västvärlden kommer nog av västerlänningarna själva

Nicklas Kelemen

etnolog / fältarbetare

Några intressanta länkar i samband med ämnet:

om könsstympning:

http://www.f-risk.org/om-kvinnlig-konsstympning/

http://www.unfpa.org/resources/female-genital-mutilation-fgm-frequently-asked-questions

Om våld i hederns namn

http://hbv-awareness.com

http://ikwro.org.uk/2013/08/honour-based-violence/

http://www.memini.co

http://preventhonorbasedviolence.ca/site/

Citat från “Care”s hemsida: FAMILY HONOUR IS AT STAKE

For many families, having a girl get married while she is still a virgin is critical to a family’s honour. B’s mother got married at 12 because she was very beautiful, and her family was worried that she would start having sex (Burundi).

Länk till ”Care”:

http://www.care.org/our-work/womens-empowerment/child-marriage/child-marriage-causes