“We have not Come Long …”

Fråga: Vad anser du om att på tio år efter Fadime har man byggt upp en hedersvåldsmarknad som genomsyras av en rykteskultur som Arhe Hamednaca beskriver?

Svar: Jag håller med honom och vill tillägga något kanske ännu viktigare; att denna marknad styrs av tjänstemän utan egna erfarenheter av att vara födda i hederskulturella länder och det är vi invandrarkvinnor och eldsjälar som tvingas till projektbidragsarbete medan det är de andra tjänstemännen utan konkreta egna erfarenheter som har makten. Bland de som styr hedersvåldsmarknaden på myndigheterna har jag inte träffat en invandrarkvinna som kommer från våra länder som kämpade redan där i hemländerna mot hedersnormer som skulle våga gå ut till de manliga etniska organisationerna och samfund i våra svenska förorter där männen styr och lever efter de gamla normerna.

Det är det vi gjorde i tre år med framgång och med en bra utvärdering efteråt och nu avslår myndigheten vår ansökan för att fortsätta det ritiga svåra förebyggande arbetet, utan motivation. Varsågod, här står det: ”Länsstyrelsen anser inte att ansökan uppfyller de direktiv som ställs för att få ta del av dessa medel”. Det är allt. Klart att vårt projekt ”Jämställdhet för pappor” har legat och ligger mitt i linjen som borde högprioriteras. Vilka andra invandrar kvinnoförbund driver ett sådant projekt? Men vi får tillbaka en enda mening som svar på ansökan, ingen förklaring, ingen diskussion, ingen möjlighet att överklaga, så går det till. Det är vi som borde styra detta arbete och då skulle vi själva kunna komma åt hedersförtryckets orsaker, inte som nu att vi kan bara ta hand om de som redan är hotade medan vi nekas bidrag för att arbeta med de svåraste förebyggande uppgifterna.

Fråga: Vad anser du om de gångna tio årens hedersvåldsinstanser efter Fadimes död?

Svar: Det mesta av pengarna har gått till kvinnojourer som tar hand om resultatet av hedersnormerna medan själva de hederskulturella normerna, bortsett från ett fåtal eldsjälar, vågar ingen ifrågasätta. Att flickor på löpande band hamnar i sådana livshotande kriser till följd av hedershot borde vi kunna förebygga. Projektpolitiken i skolor är otillräcklig, det behövs samordnade och professionella insatser. Att tala med de traditionella föräldrar gör bara några få eldsjälar och att många män upplever att svenskarna tar deras barn ifrån dem när man fokuserar på barnen är ett förödande misstag. Det är inte långt vi har kommit efter Fadime.

Intervju från Hedersnytt 2012