Hedersvåldsdebatterna fortsätter och fortsätter…
Efter över femton år av debatter ropar kulturrelativister ännu idag ”rasist” åt kvinnorättsaktivister – med invandrarbakgrund – vilka försvarar individens mänskliga rättigheter framför kulturella och religiösa grupprättigheter.
Hedersvåldsdebatterna kom igång redan efter morden på Sara Abed Ali (1996) och Pela Atroshi (1999). När Mona Sahlin, dåvarande integrationsminister, den 8 juni 2001 medgav sin egen feghet och ”sveket mot invandrarflickorna” då kom en ganska hetsig debatt igång, för eller emot Sahlins kursändring i politiken. Tidigare talade makthavarna bara om mäns generella våld mot kvinnor men nu fick hedersbegreppet en viss politisk legitimitet. Ett halvår senare – efter mordet på Fadime Sahindal – exploderade debatten med oförsonliga tongångar, även bland akademiker.
Fadime har inte bara varit ett av de många, för allmänheten okända, förtryckta offren. Hon har varit en unik rättighetskämpe som under ständiga dödshot stridit i offentligheten för alla ”invandrartjejers” lika rättigheter – som hon själv brukade säga. Hennes ”brott” bestod i att bli förälskad utan släktens tillstånd och mordet på en så exceptionellt modig ung kvinna som utmanade både sin kultur och det s.k. ”naiva” svenska etablissemanget skakade om hela landet. Nu blev det fler i maktens korridorer än bara Mona Sahlin som vaknade med känslan att ”vi har svikit invandrartjejerna” och att något gick fel i integrationspolitiken. Debattens tändande gnista kom från antropologen i Uppsala Mikael Kurkiala som beskrev etablissemangets skräck inför kulturella skillnader i samband med våldsfrågor.
Länk till Kurkialas text, från 2002 ( Kurkiala, Den stora skräcken för skillnader, 2002-03-06 – DN
)
Att vissa typer av våldsfenomen är kulturspecifika beskrivs inte bara av antropologer utan också av FN. Det kan handla om könsstympning (FGM), hedersmord, female infanticide (mord på flickfoster och nyfödda flickebarn; det är åttio miljoner kvinnor som saknas i Asien uppskattar professor Amartya Sen), tvångsgifte, änkebränning, tempelprostitution, kastsystem, fotbindning, brudrov, etc. På FN:s lista står fenomenet hedersmord – honor killing – på andra plats. (United Nation/Commission on Human Rights 2002 Ms. Radhika Coomaraswamy: Cultural practices in the family that are violent towards women).
År 2015. – Sommarens debatter visade återigen att ”den stora skräcken för skillnader” sitter kvar hos många (kanske hos de flesta makthavare) trots över ett decennium av otaliga seminarier, konferenser, utbildningar och kilometer långa utredningar, rapporter och enkätundersökningar. Denna gång blev det Vänsterpartiets tur att avslöja sig själv och blotta hur djupt de interna motsättningarna kokar i partiet.
Den senaste debattomgången startades före sommaren (2015) efter en artikel i Aftonbladet då Zeliha Dagli (V) från Husby deklarerade att hon inte längre orkar med de skäggiga ”skuggor” som begränsar hennes livsutrymme. Från hennes kära Husby vill hon nu ”emigrera en gång till”, kanske till Östermalm, antydde hon indirekt.
Zeliha blev påhoppad för ”överdrivna svartmålningar av Järvafälten av Kahin Ahmed, samhällsvägledare (!) från Rinkeby-Kista stadsdelsnämnd (M) som i en senare Tv-intervju hävdade att fundamentalism inte existerar i Rinkeby. Han försäkrade dock tittarna att han och alla andra är i alla fall emot fundamentalismen, det som ”inte finns” alltså. Som bekant är det just detta som ”inte finns” som Mona Sahlin och hennes stab håller på att utreda, sedan andra året. Även Säpo kämpar mot samma fenomen (som ”inte finns”). Ännu mer intressant är att både somaliska riksförbundet och Islamiska förbundet fick, just i Rinkeby, miljoner för att bekämpa det som ”inte finns”, enligt den moderata politikern från Rinkeby. Här är det värt att tillägga att Islamiska förbundets ordförande berättade oroligt att numera har de problem inte bara med killar som åker till jihad utan också med unga tjejer som reser iväg för att kriga för Kalifatet. Och det vet nog också politikern Kahin mycket väl, åtminstone när journalisternas mikrofoner är avstängda. (Länk finns till hans Tv-intervju nedan vid Maria Rashidis inlägg).
Länk till Kahins kritik mot Zeliha
Nu kom den gamla debattkarusellen igång och som vanligt haglade anklagelserna om ”rasism” och ”islamofobi”. Extra politisk tyngd fick Amineh Kakabavehs artikel i och med att hon själv är riksdagsledamot (V) och också ordf. i föreningen ”Varken hora eller kuvad” som i Fadimes anda kämpar för invandrarflickornas lika rättigheter.
Länk till Amineh Kakabavehs text med konkreta förslag
Amineh Kakabavehs
Aminehs ärlighet och kamp för de utsatta flickors rättigheter fick starkt mothugg från flera kulturrelativister vars texter brukar vimla av alla möjliga begrepp från akademikernas upphöjda värld. Det är begrepp som rasifiering, strukturell diskriminering, postkolonialism, intersektionalitet och universellt maskulint förtryck, helst jämnfördelad över hela jorden inklusive lilla Sverige. Kulturellt förankrade diskrimineringstyper brukar i sammanhanget försvinna på något sätt. Det s.k. ”universella patriarkatet” ser då likadant ut i Sverige som i Pakistan eller Indien får man intrycket av. Själva sakfrågan om de ca: 100 000 ungdomarna som i Sverige växer upp under diskriminerande hederskulturella normer, lyser ofta med sin frånvaro. Och så blev det nu också. Kultur och religion räknas som oskyldiga/heliga fenomen och det är männens universella förtryck som är syndabock för allt förtryck, våld och elände i världen. Allt annat är ”rasism”. Kritik mot påven välkomnas generellt av medierna, ingen utmålas som ”katolikofob”, men att kritisera politisk islam gör en till ”islamofob”, automatiskt. Det är trots att muslimer och de muslimska länderna utgör en större och synbarligen inflytelserikare del av jordens befolkning än katoliker (om man ser lite längre bortom Sveriges smala gränser). Nota bene, nästan alla kämpande rättsaktivister från de berörda invandrartäta förorterna i Sverige kommer själva från muslimska länder och är eller har varit muslimer själva. De tuffaste kritikerna av religiös fundamentalism i Sverige – som t.ex. Nalin Pekul eller Bahareh Mohammedi Andersson – är själva ofta troende/praktiserande muslimer. De beskriver sig själva som demokratiska, liberala/feministiska muslimer – liksom, exempelvis Irshad Manji, Amina Wadud, Seyran Ates, Shirin Ebadi, etc. på den internationella scenen.
Kritik mot Amineh kom också från politiskt håll och märk väl, från hennes eget parti (V). Hon blev utpekad ensam som om det bara var hon som var orolig för hederskulturers utbredning.
Länken till Rossana Dinamarca (V): ”Kvinnoförtryck ska bekämpas överallt”
Vänsterpartiets ledning skyller på klassklyftor och säger: ”Att peka ut förorten ökar bara splittringen”
Vänsterpartiets inflytande i debatten är viktigt så låt oss göra några reflektioner kring anklagelserna mot de kvinnorättsaktivister som vill och vågar peka ut hederskulturer som källa till specifika former av förtryck och våld. Bara med lite kännedom om antropologiska skildringar av olika kulturers varierande normsystem kan man tycka att Rossana Dinamarcas kålsuparteorier liknar Gudrun Schymans berömda utsaga om ”talibaner här som där”. Dinamarca säger att ”Oavsett var vi är födda får vi kvinnor sämre vård än män, vi begränsar vår rörelsefrihet på grund av män, vi blir slagna av män, vi våldtas av män, vi mördas av män, oavsett var vi bor, var vi kommer ifrån eller vilken religion vi har”.
Här kommer hon ganska nära ett generaliserat manshat som påminner om Valeri Solanas inte så ovanliga ”militant feminism” och det berömda SCUM-manifestet ”Society for Cutting Up Men”, vilket – får vi hoppas – hon inte menar att verkställa när hon argumenterar för att ”krossa” patriarkatet. Att även män kan utvecklas borde inte vara främmande för feminister. T.ex. Eva Moberg satsade mycket på männens utvecklingspotential och avvisade alla former av manshat (se Eva Mobergs egen ruta här genom att klicka på listen ovan ”Hedersnytt”). Istället för att ”krossa” kunde man utveckla patriarkatet till jämställdhetskulturer, skulle man kunna tänka sig. Denna utveckling skulle behövas framförallt i länder där kvinnor är uteslutna från all makt och inte ens får titta på en fotbollsmatch. Men detta prioritering försvinner i idén om det universella patriarkatet och så blir det inte förvånande att i det sammanhanget även FN domineras av könsapartheidsdiktaturer utan att granskas.
När kulturrelativister talar bara om det generella fenomenet ”mäns våld mot kvinnor” så väljer de att inte se att ”svenska” pappor (finska, ryska, tyska, etc.) inte utövar oskuldsterror mot sina döttrar. De gör möjligen ”tvärtom”. När en 17-18 årig dotter inte har en pojkvän börjar svenska (eller finska) föräldrar bli oroliga. Därför kallade Fadimes och många andra invandrarföräldrar Sverige och västvärlden, för ”tvärtomkulturer”. Genom att förneka dessa skillnader (som Kurkiala beskrev ovan) ser man till att bevara dem och då växer också könssegregationskulturer i många förorter. De fåtal vid makten som ser dessa skillnader medger själv att de inte vågar åtgärda konflikterna som det görs vanligtvis varje år i januari under seminarierna som regelbundet arrangeras till minnet av Fadime. Dagens ansvariga helt enkelt upprepar Sahlins på den tiden modiga uttalande: ”jag har varit feg” från 2001 nu, över ett decennium senare. Och fortsätter att inte agera, dvs. vidta nödvändiga åtgärder, föreslagna sedan Fadimes tid, 2001.
Vissa rättsaktivister, flickor med egna erfarenheter av hedersförtryck eller vanliga människor utrustade med sunt förnuft har svårt att förstå eller rent av tycker att det är ”obegripligt” att man ännu idag förnekar hederskulturers existens. Det förstod inte Fadime heller som var mycket upprörd över sådana åsikter. Men det är inte alls ”obegripligt”. Det finns rationella motiv bakom kulturrelativisternas förnekelsens mekanismer.
Låt oss då stanna upp här bara en minut för att titta på hur ideologiskt motiverade ”förnekelser” fungerar i några andra sammanhang där den politiska intressen och verkligheten krockar. Exempelvis, när den turkiska statschefen Recep T. Erdogan ännu idag förnekar de väldokumenterade folkmorden på bl.a. armenier (som skedde i olika vågor mellan 1894-1918) eller den japanska flygvapenchefen Toshio Tamogami ännu idag förnekar japanernas väldokumenterade fasansfulla massaker och sexslaverisystem i Nanjing (1937 Kina) då vet nog dessa mäktiga och välutbildade herrar exakt vad de gör. De försvarar nationens ”heder” till priset av att förneka/mörka kollektiva förbrytelser. (Värt att tillägga att också den japanska statschefen Shinzo Abe gör märkliga uttalanden i sammanhanget). Att erkänna kollektivt brott som kan upplevas som en nationell skam och be om ursäkt offentligt är svårt; det krävs förmåga till självkritik och civilkurage. Nationell stolthet, realpolitiska intressen och etiska krav på ärlighet står ofta i konflikt med varandra. Fenomenet där ideologiskt motiverade lögner lyfts upp till ”sanningar” kallade George Orwell för ”newspeak”. Utifrån erfarenheter av den stalinistiska propagandamaskinens newspeak skildrade han mästerligt hur frihet framställdes som slaveri och slaveri som frihet. Metoden är inte så olik från kulturrelativisternas trollerikonster (där t.ex. slöjan, symbolen för könssegregation, framställs som symbol för kvinnlig ”frihet” och ses som en ”modig” markering mot västerländsk ”omoral” – i den separata s.k. slöjdebatten).
Att förneka hederskulturers existens, att hålla tyst om det som t.ex. många ofta kunniga akademiker/feminister gör eller att låta bli att åtgärda konflikterna är naturligtvis rationella reaktioner. För makthavarna och tjänstemännen låter tesen om ”talibaner här som där” mycket attraktivt. Att inte se skillnader och att ”inte lägga sig i de andras kulturer” ger lugna kafferaster för de ansvariga. I stället för svåra debatter när man vet att vem som helst som vågar ifrågasätta föräldrars rätt till att tvinga oskuldsetiken på döttrar kommer att kallas för rasist, kulturkolonialist, islamofob, etc.
Att inte vilja se individens mänskliga rättigheter är också viktigt för de större och större grupper av traditionalister, män och kvinnor, vilka har bestämt sig för att bevara urgamla sedvänjor som görs till kulturella/religiösa rättigheter – t.ex. omskärelse, oskuldskontroll, endogami (ingifte) – bl.a. i syfte att sammanhålla sina grupper i exil, vilket är förståelig i sig. I flera diktaturländer är saken betydligt enklare; hedersnormerna är lagstadgade, samborelationer är i praktiken omöjliga, homokärlek är kriminaliserat och för kyskhetsbrott kan en sextonårig flicka hängas eller stenas offentligt. Individualism som bryter mot lagen ses som ”västerländsk dekadens” och är därmed kriminellt. Klara bud.
Relationer mellan individen och kulturen kan bli konfliktfyllda när vissa grupper hamnar i exil bland kulturella normer som mer eller mindre kolliderar med hemlandets mer eller mindre dominerande värdegrund. (Ett exempel: en undersökning bland ungdomar utfört av Goethe Institutet (2010) i Malaysia visar att 91,4 procent av de tillfrågade anser att föräktenskapliga sexuella relationer är att ”starkt fördöma” medan i Indonesien delas svaren mellan de som fördömer 47,5 % och de som ”starkt fördömer” 50,7 % sådana ”omoraliska” relationer (sid 84 i rapporten).
http://www.goethe.de/ins/id/pro/jugendstudie/REPORT%20Malaysias%20Final.pdf
Man kan tänka sig hur dessa siffror kunde se ut i liberala demokratier eller i kulturer där sex aldrig varit tabu).
Den postkoloniala forskarens Stuart Hall skriver om manifestationen av en kulturell essens som görs till en del av den ”kulturella identiteten”. Att essentialisera kulturen – att forma oföränderliga och fasta referensramar för att ena minoriteter mot yttre hot har haft en viktig betydelse för olika folkgrupper menar Hall (”Kulturell identitet och diaspora”, 2002:232). Men att ”essentialisera” kulturella särdrag mot kolonialt hot är en sak men att ”essentialisera” kulturella krav i konflikt med individens rättigheter är en helt annan sak. I det sammanhanget är det väldokumenterat (till och med i konsten, t.ex. filmer som ”East is East”, ”Vingar av glas”, ”Mustang”, etc.) att enstaka individers kamp för valfrihet – exempelvis den principiella rätten till att slippa omskärelseriten eller oskuldsetiken – uppfattats ofta som yttre hot mot gruppen och kommer att bekämpas skoningslöst eller i bästa fall döljas. Därmed skapas inte bara otaliga familjetragedier bland de respektive invandrargrupperna, men också starka interetniska konflikter mellan traditionalister och förnyare/demokrater som vi återigen kan observera under dessa ändlösa hedersvåldsdebatter.
Vänsterpartiet fick kritik från två håll; dels från de ytterst fåtaliga journalister vilka vågar utmana kulturrelativisterna.
Länkar till tre av de viktigare artiklarna:
Hanne Kjöller (DN) beskrev vänsterpartiets dimridåer träffande som ”mumbo-jumbo”
Erik Helmerson (DN) varnar för gamla misstag: ”Gör inte om misstagen om hedersvåld”
Ivar Arpi (SvD) skriver om Vänsterpartiets svek
Intern kritik kom öppet också från flera partimedlemmar mot Vänsterpartiets ledning, bland annat från Cheko Pekgul, medförfattare till boken ”Jag är ju svensk”. Han skriver ”Två modiga vänsterkvinnor Zeliha Dagli och Amineh Kakabaveh orkade inte hålla tyst längre utan valde att träda fram och berätta om islamisternas kvinnoförtryck. Innan dess hade de förgäves, sedan en lång tid tillbaka, försökt få sitt eget parti att ta problemet på allvar. De anklagas nu av Vänsterpartiets partiledning för att förstöra ”förortens rykte”.
Sara Mohammad
Protester kom också från Sara Mohammad, ordf. för Glöm aldrig Pela och Fadime-föreningen som skriver ett öppet brev till partiledaren Jonas Sjöstedt: ”Hur kan du missa kvinnoförtrycket?”
Och Jonas Sjöstedt svarar utan att svara – eller med ”mumbo-jumbo” som Hanne Kjöller (DN) beskriver ovan.
Kvinnorättsaktivisterna vänder nu på rasistanklagelserna: ”Att vara tyst är rasistiskt” skriver flera invandrarkvinnor som försvarar allas lika rättigheter. Länk
Kulturrelativismen nådde nog en (aggressiv) höjdpunkt i författaren Behrang Kianzads text där han helt enkelt kallade uppgifterna från regeringens forskningsrapport (Carin Götblad, 2014) om de 100 000 förtryckte ungdomarna för ”nonsens”. Han skriver: ”Debattörer häver ur sig nonsens som att vi har 100 000 tjejer som lever i hedersförtryck i Sverige…. Att siffran förs fram i tid och otid av företrädare för Kvinnors rätt, Varken hora eller kuvad och Glöm aldrig Pela och Fadime säger en del om dessa gruppers seriositet, eller snarare behov av existensberättigande”. Om debattören är seriös så bör vi utgå ifrån att han har tillgång till andra forskningsrapporter med helt andra siffror som stödjer uttalandet om regeringens ”nonsens”. Tyvärr får läsaren inget veta om dessa forskningskällor.
Länk till Behrang Kianzads text
Debattens tuffaste politiska utmaning levererade troligen Maria Rashidi från föreningen Kvinnors Rätt som ställde frågan om vi väntar på ett litet förortskalifat? Tack vare en kanske oavsiktlig (?) segregationspolitik är könssegregationskulturer numera väletablerade i flera förorter och det är bara en ”begåvad” kalif som fattas, kan det tyckas. I Irak finns bara en synbarligen nybörjare ”kalif” och vi kan nog inte föreställa oss vad det skulle innebära om en begåvad, kunnig och karismatiskt ISIS ledare dök upp där borta med kapacitet att förena världens alla möjliga jihadist-grupper för att skapa hedersvåldskulturers storrike.
Maria Rashidi uppger att ingen ansvarig politiker reagerade – som var avsikten med artikeln – men desto flera oroliga läsare hörde av sig till henne. Det är Göteborgs-Posten som vågade publicera artikeln som Aftonbladet avböjde: ”för mycket utmanande” ursäktade sig Aftonbladets snälla censor.
Och här kan man se reaktionerna från SvT, med länkar vidare till två filmreportage
Maria Rashidi
Jämställdhetsministerns uttalande.
I alla dessa debatter lyste de ansvariga – politiker och tjänstemän (dvs. en armé av de professionella ”integrerarna”) med sin frånvaro med undantag av en kort notis ifrån jämställdhetsministern i SvD. Hon satte inte heller fingret på hederskulturlandskapens Akilleshäl, de manliga enklavernas mäktiga samfund vilka med hjälp av statligt stöd har etablerat könssegregationskulturer. Det framgår ändå att ministern inte håller med kulturrelativisterna: ”Som jämställdhetsminister i en feministisk regering instämmer jag i problembilden som målas upp. Jag delar också den grundsyn som jag uppfattar genomsyrar artikeln: rätten till jämställdhet i Sverige ska vara kompromisslös. Den ska inte påverkas av bostadsort, religion, klass eller härkomst” skriver hon. Att Åsa Regner säger att alla borde ha samma rättigheter låter naturligtvis som en bra utgångspunkt. Fast vad detta innebär i praktiken visar bl.a. Carin Götblads redan citerade utredning om hedersförtrycket, och de många invandrarkvinnornas öppna protester mot de manliga enklavernas offentliga kyskhetsterror. Den feministiska regeringens jämställdhetsprincip uppenbarligen ignoreras i de könssegregerade förorter, precis som tidigare. Uppenbarligen saknar också den feministiska regeringen viljan (eller verktyg) att implementera sina principer och inkludera dessa förorter i jämställdhetens Sverige, utan oskuldskontroller.
Länk till ministerns korta inlägg
Avslutningsvis kan det konstateras att makthavarnas och byråkratins – de yrkesmässiga integrerarnas – tystnad i debatten och handlingsförlamning är nog mer eller mindre en konsekvens av ”beröringsrädslan”, för att låna Mona Sahlins ord. Denna gamla beröringsrädsla (dvs. feghet så som Sahlin talade om sig själv) bidrar numera inte bara till könssegregationskulturers utbredning utan skapar också jordmån till att unga jihadkrigare – i praktiken religiösa kvinnohatare – produceras i jämställdhetens bästa land. Förlorarna är de 100 000 ungdomarna som fortsätter att leva med olika former av hedersförtryck och vinnarna är de invandrarfientliga krafterna som har seglat in i riksdagen. När Fadime ställde sina krav (2001) då var dessa krafter inte i närheten av riksdagen. Bortsett från behovet av akuta åtgärder lyssnade makthavarna inte särskilt noga på förortsfeministernas varningar och kravlistor.
Alla de hundratalsmiljoner som har satsas på hedersvåldsfrågan har inte åstadkommit mer än akuta insatser, viktiga, dock självklara åtgärder. Det har också spenderats många miljoner kronor på att förklara skillnaderna mellan ”mäns våld mot kvinnor” och fenomenet ”våld i hederns namn” – som utövas av släkten mot barn och ungdomar. Dessa väsentliga skillnader förnekas trots alla utbildningar ännu idag av tongivande riksdagspolitiker och arméer av kulturrelativister; från akademikernas upphöjda värld till de mäktiga byråkraternas kaffedoftande kontorslandskap därifrån miljonerna administreras både för att odla hederskulturer och för att ta hand om dess offer. ”Kunskapslyftsverksamheter” om hedersvåld och hederskulturer pågår överallt sedan 2003 men ”kunskapslyftsverksamheter” om jämställdhet bland de samfunden och organisationer som producerar hederskulturer lyser med sin frånvaro – trots FN-chefen Kofi Annans tydliga rekommendationer (år 2002!). Frågan inställer sig: vet våra makthavare vad de egentligen sysslar med? Öser de skattemiljoner i sjön? liksom riksdagsmannen Arhe Hamednaca (S) tycker (se intervjun med Arhe under fliken ”Hedersnytt”).
Svenskan uttrycker det så vackert: Medan gräset gror, dör kon. Medan de ändlösa hedersvåldsdebatterna fotsätter växer också könssegregationskulturer och de motsättningarna som byggs in i samhället. Vi människorättsaktivister får fortsätta att ”vänta på Godot” – dvs. vänta på en integrationsminister, kapabel att avsluta segregationspolitiken och garantera Fadimes systrar, de utsatta ”invandrartjejerna”, lika rättigheter så som ”svensk- svenska” flickor har (utan oskuldsintyg).
Några ord om begreppet Kulturrelativism:
Det är viktigt att komma ihåg att här används inte termen kulturrelativism i en antropologisk kontext utan det handlar om en politisk tillämpning av en antropologisk metod, i ett demokratiskt samhälle. Den antropologiska metoden att beskriva och förstå kulturella företeelser utifrån egna förutsättningar och utan värdering är nära hundra år gammal. Ett exempel: den kända antropologen Margaret Mead observerade Arapesh folket i Nya Guinea som fostrar barnen starkt medvetet i en icke-våldskultur i kontrast till grannfolket Mundugumor, vilka medvetet fostrar sina barn i en våldskultur, där redan småbarn lär sig att öva våldsfärdigheten genom att slå sina egna föräldrar. Med kulturrelativismens vetenskapliga kompass kan forskaren beskriva och förstå dessa olika fenomen utan att moralisera och värdera. Men flyttar vi scenen – och de kollektivistiska/kulturspecifika normerna i fråga – till ett demokratisk individcentrerat samhälle och omvandlar kulturrelativism till politik då kommer man att bygga in allvarliga motsättningar i samhället. Kulturella/religiösa rättigheter (liksom omskärelseriten, barngifte, månggifte, oskuldskontroll, könssegregation, etc.) är klara motsatser till individuella mänskliga rättigheter och så vänder man den vetenskapliga kulturrelativismen mot sitt eget syfte. – Följande rader citeras från Carole Nagengast (professor i antropologi) Women Individual Rights and Cultural Relativity (1998:9)
“As for multiculturalism, Dr. Mahnaz Afkhami, director of the Sisterhood is Global Institute, a womens’ human rights organization that includes members from 70 countries, notes that westerners who are trying to be sensitive and culturally aware are often patronizing. They “can go too far,” as we see among those women who say that female circumcision [genital surgeries] is just another cultural practice. This cultural relativism is an example of arrogance. It is as if Western feminists are saying, “okay, a whole set of norms apply to us and our culture, and a whole other set of norms apply to these other cultures”.”
I Sverige har tidigare ansvariga ministrar som Mona Sahlin, Nyamko Sabuni, Birgitta Ohlsson tydligt avvisat den politiska kulturrelativismen – men det hjälpte inte. En majoritet av kulturrelativister och ”neutrala” åskådare i maktpositioner som inte vill ta ställning i debatten har lyckats med att befästa kulturrelativism som praktik, i politiken och i byråkratin generellt. Och numera har vi inte ens en integrationsminister med ansvar för segregationspolitiken och könssegregationskulturers utbredning.
Här sätter vi punkt på de ändlösa hedersvåldsdebatterna för denna gång, vi återkommer vid senare tillfälle (kanske).
Hösten, 2015.