Kriget om mansrollen och mödomshinnan

 

Till minnet av Eva Moberg

 

Sedan 1996 arbetar jag med att träffa traditionella mansgrupper för att föra en dialog om våldskulturers och jämställdhetens betydelse i pojkars fostran. Under alla dessa år har jag fått lyssna på tusentals män men i samband med arbetet var det två kvinnor som gjorde starkast intryck på mig. Den ena var Eva Moberg. Stödet till mitt arbete jag fick från henne har varit ovärderligt. Här skall jag göra ett försök att berätta om varför.

 

”Den dagen männen börjar diskutera sig själva som män den dagen kommer mänskligheten att gå in i en ny era” brukade Eva Moberg citera feministpionjären Klara Johanson. Mansrollen och männens generellt bristande känslointelligens uppfattade Eva Moberg som ”en ödesfråga för mänskligheten”. Hon slog fast att ”Psykologisk analfabetism i en högteknologisk värld är oacceptabel”. Frågan är bara hur många män världen över som ser detta som ett problem att göra något åt. Det vet vi inte men en sak kan man vara säker på, vill man inte se problemet då gör man inte något åt det heller. Så har det varit med mig och jag gissar att så är det med majoriteten av män. Så, varför skulle det vara ”en ödesfråga för mänskligheten”? Eva Moberg brukade gå långt tillbaka i tiden till gudinnekulturerna före patriarkatets uppkomst men min berättelse börjar efter att patriarkerna tagit över makten.

 

”Ni skall inte komma hit med detta feministiska skitsnack och prata illa om Männen!” fick vi ofta höra hos traditionella mansgrupper när de fick veta att vi tänkte prata om jämställdhet i relation tills mansrollen. Stämningarna brukade ändå alltid lugna ner sig efter en kort djupdykning i manlighetens historia. Fredsforskaren Johan Galtung hävdar att i alla större kulturer tränas pojkar i att hantera konflikter genom att använda våld. Det inslaget i pojkars fostran gör män till konfliktanalfabeter, hävdar han. När jag gick första året på gymnasiet, i mitt gamla hemland Ungern, skrev min underbara historielärare på svarta tavlan ordspråket ”si vis pacem, para bellum” – vill du ha fred förbered dig för krig! Det visste redan romarna, kom ihåg det pojkar, sa han. ”Den mänskliga utvecklingens fader är krig” tyckte även före romarna, filosofen Herakleitos (han med sin berömda tes om Panta rhei – dvs. inget är permanent). Redan de gamla kineserna kallade statsmakternas organiserade mördande för ”krigskonst” och de stora indiska, persiska, grekiska myternas krigshjältar hyllas ännu idag. Inte bara adeln som Galtung pekade ut som skyldiga till den manliga våldsbenägenheten utan otaliga tänkare identifierade mannen som krigare. Antropologen Reeves Sanday går längre och söker skulden i biologin: ”Women give birth and raise children; men kill and make weapons. Men display their kills (be it an animal, a human head, or a scalp) with the same pride that women hold up the newly born”. Även den gode Hamlet glider in i den traditionella mansrollens tvångströja när han strax innan sitt livs sista duell summerar manlighetens essens: the readiness is all. Det vill säga en ständig beredskap för att duellera för sin heder eller strida för Gud och fosterlandet som än idag ingår i pojkars fostran i större delar av världen. I fredligare länder som Sverige ”kompletteras” skolans fredsbudskap av medievärldens oräkneliga våldsglada supermän. Att navigera mellan den yttre världens krav på att hantera konflikter med våld och å andra sidan själens inre behov av fred kan skapa förvirring i den manliga identiteten. De flesta män har inte varit med i krig brukade Eva Moberg påpeka men genom kulturen och fostran för en traditionell mansroll finns krigaren inkodad i de flesta. Den frågan har vi ofta diskuterat med henne och detta årtusendets tunga arv har också varit en utgångspunkt till vårt arbete.

 

1993 läste jag uppropet från Rädda Barnens dåvarande ledning när Lennart Lindgren och barnläkaren Lars H. Gustavsson reagerade på krigets fasor i det forna Jugoslavien. De vände sig till alla män i Sverige med uppmaning att ifrågasätta den traditionella mansrollen. För mig som har sett tillräckligt mycket våld i livet blev ett naturligt steg att ansluta sig till Manliga nätverket mot våld som startades av dessa framsynta män. Då visste jag inte att idégivaren till denna mansrörelse var en kvinna, Eva Moberg.

 

Själv träffade jag Eva något senare när jag arbetade redan på Rädda Barnen med uppdraget att initiera dialoger i våra segregerade förorter bland slutna manliga etniska organisationer. Jag fick veta att hon kände till vår dialoggrupp, som inkluderade även psykologen Vidar Vetterfalk och polisen Björn Hoffman, och fick höra också att hon uppskattade vårt fältarbete. Jag hade läst och tyckte mycket om flera av hennes artiklar men det var ändå nära att vårt första möte slutade i osämja. Samtalet spolierades av ingen mindre än ”Gud”.
Det var på den tiden då Eva Moberg gjorde upp med de tre monoteistiska religionerna, i första hand med Gamla Testamentets Gud som hon beskrev som rasist och våldsverkare. Hennes artikel ”Du skall inga andra gudar hava jämte mig” utlöste en chock till och med bland det sekulära kulturetablissemanget. Hon angrep inte bara Gud utan också Sveriges statsminister Göran Persson som lät spendera 67 millioner kronor för att dela ut Bibeln i skolorna som den ansågs representera ”vår värdegrund”. Eva var mycket upprörd. ”Jag undrar om han (statsministern) har läst den!?” fnyste hon och uppmanade mig att inte vara rädd för att ”ta itu med Herren i förorterna” sa hon till mig. Jag var imponerad av hennes skarpa analys men samtidigt häpen över hennes stormiga angrepp på de närmast oberörbara kulturella föreställningarna kring Gud. Att jag skulle ”ta itu med Herren” i våra förorter sa jag bestämt nej till henne. Personligen tyckte jag att när folk i tusentals år har pratat om något som man per definition inte vet något om då håller jag mig till den vanligtvis svårbegriplige filosofen Wittgensteins enkla rekommendation: när kunskap saknas då skall man hålla tyst. I arbetet bland de traditionella mansgrupperna får jag bara anpassa mig om jag vill bli insläppt, sa jag till henne. Vi har ju fullt upp med vissa normer och värderingar som bryter mot mänskliga rättigheter och när de kopplas till religioner då försöker vi hålla oss borta från gudarna, de skall vi inte syssla med, sa jag. Då sa Eva rakt ut i mitt ansiktet att jag var bara feg. Visst, det var jag också, fast av andra skäl. När jag försökte förklara för henne att religioner var på väg tillbaka som politisk maktfaktor i Sverige då blev hon bara irriterad och slog fast att Sverige är sekulär och så kommer det att förbli, punkt. Min syn på att de manliga enklaverna vi samarbetar med befinner sig bara geografiskt i Sverige men inte mentalt och kulturellt och att detta kommer att leda till allvarliga konflikter, inte minst gudarnas återkomst i politiken, avvisade hon bestämt. Hon kallade mig för en ”svartsynt pessimist” och jag kände mig missförstådd och sårad.

 

Den kyliga respekten vi kände för varandra tinades långsamt upp när Eva började besöka våra Måndagsträffar på Torsgatan 4 i Rädda Barnens gamla vackra byggnad där vi skapade ett populärt forum för att börja våga tala om det mångkulturella samhällets nedtystade inre konflikter. Vi ansåg att mångkultur bör exkludera hederskulturer. Ändå blev det synligt att vid sidan av de tröstlösa vi-och-dom-diskussionerna så fanns det betydligt farligare interna konflikter inom de etniska grupperna själva. När Fadime Sahindal våren 2001, den 26 mars, på Rädda Barnen med tårar i ögonen berättade om sin revolt mot hederskulturen då blev hon inför ett proppfullt auditorium påhoppad av Kurdiska Riksförbundets ordförande och anklagad för att vara en ”förrädare” som ”smutskastar” det kurdiska folket. Stämningen blev ytterst laddad, förvirring hängde i luften. Var det Fadime eller riksförbundets ordförande som representerade den ”kurdiska” kulturen? Fadime darrade av ångest. Hon grep min kavaj för att hindra mig att springa efter riksförbundets ordförande som efter att ha skällt ut henne tågade demonstrativt ut ur salen. Att hon utmanade traditionalisterna inom sin egen etniska grupp var hon väl medveten om men att den svenska byråkratin blundade inför förtrycket mot ”invandrartjejerna” som hon brukade säga det hade hon inte kunnat förstå. Integrationsministers statssekreterare Lise Bergh blev också berörd och tyckte att flickor i Sverige skall inte få oskuldskontrolleras (det görs likväl idag). Tjänstemännen och politikerna hamnade i en delikat sits. Deras ansvar att stå upp för barns lika rättigheter oavsett kulturer kom i konflikt med deras privata intresse för att slippa bli kallade för ”rasister”, i fall de vågade kritisera (heders)kulturer. Men Eva Moberg var lika glasklar liksom i frågan om Guds makt. ”Kulturen är aldrig oskyldig, skall du veta. Att förändra kulturer och traditioner är en kamp som du inte får backa ifrån!” sa hon till mig när hon såg min försiktiga hållning som vi kallade för ”diplomati”.

 

Den turkiska forskaren Leyla Pervizat hävdar att ett hedersmord är en ”extrajudicial execution”. När Fadime året därpå (således) avrättades av sin far ringde Eva mig mitt i den turbulenta och hopplösa hedersmordsdebatten. Vi var skakade och kunde inte hålla oss ifrån den offentliga debatten. Till och med CNN citerade våra synpunkter om invandrarorganisationernas uteblivna ansvar vilka omedelbart hotade oss med att bryta kontakterna. Eva ville ta reda på tongångarna bakom Rädda Barnens och integrationsdepartementets fina fasader. Efter denna fruktansvärda tragedin skulle det väl komma igång något mer än bara akuta åtgärder, tröstade jag henne. Integrationsministern Mona Sahlin hade erkänt modigt att hon hade varit feg och det ordnades hedersvåldskonferenser på löpande band över hela landet (dock inte för dem som odlade hederskulturer utan för dem som inte ens hört talas om våld i hederns namn). Om alla dessa processer ville Eva ha information. Hon själv var inte rädd att ta debatten med dem som förnekade hedersmordets kulturspecifika karaktär, bl.a. Gudrun Schyman, prof. Eva Lundgren, prof. Masoud Kamali som var mycket inflytelserika opinionsbildare då. Eva Moberg argumenterade sakligt mot dem som mörkade de väsentliga skillnaderna mellan ett dottermord – sanktionerat av släkten – och ett hustrumord utan stöd från kollektivet. I artikeln ”Spräck myten om kvinnans mödomshinna” satte hon fingret på kärnfrågan: ”Troligen var det barnäktenskapen under patriarkatets etableringsfas för några tusen år sen som gav näring åt idén om en mödomshinna. När det biologiska faderskapet blev centralt måste ensamrätten till flickors sexualitet säkras redan före puberteten. (I dagens Iran har deras lagliga äktenskapsålder sänkts till nio år). Det har långtifrån trängt igenom vad lögnen om mödomshinnan innebär. Det handlar trots allt om en ännu fullt verksam idé, som understödjer kvinnans sexuella livegenskap. Vilken i sin tur är det kanske svåraste hindret i arbetet mot fattigdom, hiv, överbefolkning och krig – och för utveckling och hälsa”. Hon lyfte också fram de progressiva krafternas motstånd inom de berörda länderna: ”Redan 1965 rapporterade jag från Nordafrika om det sensationella tal som den tunisiske presidenten Bourguiba då hållit. Han krävde ett slut på sedvänjan att visa upp blod vid bröllopen.” Artikeln avslutades med att belysa kulturrelativismens falskhet. ”Vi har en strikt dubbelmoral här: så länge en flicka bara lugnt lever vidare under oavbruten bevakning och latenta hot så ska vi inte lägga oss i utan respektera andras kulturmönster. Men om hon vågar reagera och blir misshandlad eller dödad, då får gärningsmannen absolut inte ses som en del av sin kultur, ty då blir den ”stigmatiserad”.

 

Om jag minns rätt ingen annan av ledande svenska feminister levererade denna glasklara kritik mot makthavarnas svek. Förutom henne var det bara prof. Yvonne Hirdman som vågade utmana kulturrelativisterna offentligt. De flesta teg eller mörkade kulturella normers avgörande betydelse i hedersvåldsfrågan. Några var i alla fall ärliga som prof. Mona Eliasson som sade till mig ”Kriget om mödomshinnan får ni (invandrare) utkämpa själva. Jag tar inte risken för att bli kallad rasist”. Eva Moberg tog den risken.

 

När jag frågade henne om hon ville hålla i ett av Dialogprogrammets seminarier för en grupp relativt nyanlända män från Irak blev hennes första reaktion avvaktande. Hon insåg direkt att här öppnas dörren till ”rasistfällan” men efter en kort tvekan svarade hon med ett bestämt ja.

 

”Eva Moberg är lite nervös. Hon har hållit sitt föredrag om feminismen många gånger men aldrig förr inför nio män från Irak” – så började DN:s artikel som dagen därpå beskrev hennes insats i Huddinge (2002-04-03). Den kände journalisten Gert Svensson satt tyst på Evas vänstra sida och jag satt tyst på hennes högra. Deltagarna satt i ring, de talade bra svenska fast de var SFI elever, alla utbildade yrkesmän och fäder mellan 30 och 50 år. Efter min korta introduktion tog Eva över. Hon började med att beskriva könsmaktsordningen med sin berömda metafor om ”Kreti” som äger 90% av världens tillgångar som också har högre lön än ”Pleti” och dessutom dominerar över ”Pleti” i de flesta regeringar och styrelser i världen. Därtill kom det ett faktum att fastän de flesta ”Kreti” varken är kriminella eller krigare men så är det ändå ”Kreti” som står för 95 % av all kriminalitet och krigföring. Stämningen blev spänd. Eva talade ödmjukt om behovet av att granska mansrollens våldspotential. Hon talade försiktigare än till en svensk publik men det hjälpte inte. Gruppen blev upprörd, gick till motattack, flera talade irriterade och samtidigt. De tyckte att i Irak där alla vet sina rätta roller råder det fred i familjen men den svenska jämställdheten leder till krig inom familjen. Eva lyssnade noga men backade inte. Med lugn argumentation skapade hon så småningom en eftertänksam dialog och en spännande grupprocess. Men när samtalet kom till kvinnors självbestämmande blev det stopp. Mot Gud blev det svårt att argumentera även för Eva Moberg. Citerar från DN:s artikel: ”Gud har byggt ett tak som består av religion och tradition och som visar vad man får göra och vad man inte får göra”, säger Wahid. ”En ogift kvinna som går ut med en kille på kvällen handlar inte rätt. Han kan ta hennes oskuld.” – ”Ja, och då kan det bli som med Fadime Sahindal” säger Jeorge. ”Det är förstås fel att mörda sina barn, men det är så det blir”. Så avslutades DN:s utmärkta reportage som ändå valde att inte beröra gruppens interna gräl som utbröt när några ansåg att det var visst rätt att döda en ”hora”. Efter seminariet hade Eva inte tid för att stanna, hon bad om att få intervjua mig vid ett senare tillfälle.

 

Vi träffades på kaféet Vete-Katten och hon gick rakt på sak: ”Vad i helsike gör ni med dessa män som kräver oskulder? I Guds namn?!”. Att diverse gudar står på oskuldsväktarnas moraliskt ”korrekta” sida visste Eva bättre än jag. De religiösa urkunderna kräver renhet (oskuld) vid giftermålet och än idag kan kyskhetsbrott medföra piskstraff eller stening på flera håll ute i världen. Men hon förhörde mig ordentligt om hur oskuldskulturer fungerar i våra ”svenska” förorter. Jag berättade att hur denna krock mellan en individorienterad och en kollektiv etik leder ofta till familjekriser, i vissa fall till tragedier. Eva, liksom Fadime, hade svårt att förstå varför en integrationspolitik som borde klara ut värdegrundsfrågor kring ”myten om mödomshinnan” lyste med sin frånvaro. Jag sa att Sahlins berömda ”feghet” (att inte se och inte agera) var utbredd överallt med den skillnaden att de ansvariga inte bad om ursäkt (som Sahlin). I det tomrummet förhandlar vi om en kompromiss med hedersmännen: ok, behåll oskuldsetiken om ni måste även här i Sverige men bruka aldrig våld. Eva blev arg, men nu inte över min feghet utan över makthavarnas svek. Nu förstod hon hur svårt arbete vi driver och insåg att påverka makthavarnas naivitet, likgiltighet eller kulturrelativism kan bli faktiskt ännu svårare än att påverka hedersmännen. Våra visioner möttes. Dialogprogrammets ”lilla” vision om att svensk integrationspolitik skulle inkludera jämställdhet och hennes vision för hela världen. På den tiden har vi redan haft en rad korta uppdrag i Asien och Ryssland så vi talade mycket om kopplingen mellan förorter och världen utanför Sverige. Efter mötet på Vete-Katten blev Eva en av de viktigaste externa supportrarna för vårt arbete. Och hon fortsatte att uppmana mig att bli modigare då ”Gud och kultur” används för att underkuva kvinnor. Diplomati får inte mörka obekväma sanningar, sa hon.

 

Redan 1994 föreslog Eva en FN-konferens om mansrollen, mänsklighetens ödesfråga. Efter tre FN konferenser om kvinnor ansåg hon att ”Nu är det männens tur”. Det blev titeln på en av hennes viktiga essäer. Också i denna text lyfte hon fram kulturspecifika våldsfenomen som könsstympning, ”den mest utbredda tortyren i världen”. Att ansvaret ligger hos männen var hon tydlig med. ”Männen måste förklara, vi föredrar icke-omskurna kvinnor” skrev hon. Att samma manliga ansvar gäller i frågan om oskuldskontroller var en självklarhet för oss. Könsstympning berör över hundra millioner flickor medan oskuldsetiken begränsar flickors liv över halva världen. FN räknar med femtusen hedersmord fast man vet att de allra flesta hedersmord bokförs som olyckor eller självmord.

 

Eva ansåg att nyckeln till en fredligare värld låg i ett samarbete mellan feminister och progressiva män. Hon samlade en grupp inflytelserika kvinnor och män som delade hennes vision och satte igång ett arbete för att förverkliga idén om FN-konferensen. Eva Mobergs FN grupp kallades för EM-gruppen. Under de första åren ingick en kunnig avdelningschef, Sven Winberg från Rädda Barnen tillsammans med min närmaste medarbetare Vidar Vetterfalk. Jag följde upp gruppens arbete dels genom Sven och Vidar men också genom samarbetet med Eva. Jag bjöd in henne som föreläsare till olika seminarier och förmedlade kontakter till flera invandrarkvinnor som kämpade mot hedersförtrycket. Så blev hon inbjuden till förortsfeministerna. Det begreppet – som blev mera känd senare – hittade vi på tillsammans med Gerd Johnsson som satt i EM gruppen från UD och vi diskuterade idén om att de små förortsfeminist grupperna borde bilda en paraply organisation – som de inte var kapabla till. Eva var nu välinsatt i deras kamp men hon hade ändå ett större engagemang för FN-konferensen. När både Sven och Vidar lämnade EM-gruppen blev det min tur att vara kontaktperson från Rädda Barnen där vi brukade samlas i en trevlig möteslokal på Torsgatan. Uppfylld av förväntningar deltog jag på mötena under flera år och jag kommer ihåg en känsla av sällsynt optimism då jag satte upp en affisch på min lilla kontor med antropologen Margaret Meads berömda citat: “Never doubt that a small group of thoughtful, committed citizens can change the world, indeed, it’s the only thing that ever has”. Naturligtvis såg jag båda EM-gruppen och vår lilla dialoggrupp som har en kapacitet att påverka makthavarna. (Blind var jag ju också).

 

Eva hoppades på att jag, bl.a. med hjälp av Sven Winberg, kunde skapa ett aktivt engagemang hos Rädda Barnen för henens projekt. Vi hade ju parallella visioner och under Annika Åhnbergs ordförandeskap kom samma kreativitetsanda tillbaka på Rädda Barnen som under Lennart Lindgrens och Lars H. Gustavssons tid. Annika Åhnberg beskrev inför riksmötet Dialogprogrammet som ”Rädda Barnens flaggskepp som vågar söka dialog där motstånd finns” och jag fick flera tillfälle att tala med henne, också om EM-gruppen. Trots hennes positiva inställning och stödet från Sven Winberg och Björn Frändegård från RBs kansli, halkade jag tillbaka i byråkratins konflikträdda labyrint. Mitt hjälp till Eva blev bara begränsade små och formella insatser. Arbetet med EM-gruppen gav många intressanta möten och en del ringar på vattnet men drömmen om FN målet förblev avlägsen. Mitt förslag att vi skulle nöja oss med att börja i Bryssel fick stöd dock ingen kunde ta på sig att driva frågan separat. Åren gick och dagen kom när Eva med sorg i rösten sa till mig ”det finns en gräns som jag måste sätta någonstans”. Ett halvt år senare bjöd hon gruppen på middag i sitt hem och EM-gruppen upplöstes där vid matbordet. Eva gjorde sitt bästa för att hålla humöret uppe och se de positiva momenten i nederlaget. Jag blev ledsen och uppgiven och mumlade något om att detta kan inte vara sant. Men det var det. Nästa morgon plockade jag ned Margaret Meads citat från väggen i min lilla kontor och slängde den i papperskorgen.

 

Och så småningom blev det min tur att berätta för Eva att också vår ”lilla vision” för Sverige gick i graven. Trots fyra olika riksmötesbeslut på Rädda Barnen som förstärkte vår verksamhet och så mycket stöd från henne och många andra eldsjälar, förlorade vi. ”Vad är det du säger”? stirrade Eva på mig som om hon hörde fel. Jag berättade då för henne jag att fick en ny sektion chef som ansåg att man inte får lägga sig i de andras kulturer och att männen kan inte påverkas heller. Fast besluten avskaffade hon våra dialoger i förorter och därmed lyckades hon också tillintetgöra alla våra politiskt ”känsliga” förslag som syftade till att demokratianpassa hedersnormerna. Det gällde förslag som redan Fadime tyckte det var självklarheter. Vår rakryggade ordförande Annika Åhnberg har då redan lämnat Rädda Barnen och i den nya totalitära klimatet på den svenska avdelningen fegade jag ur – efter månader av hänsynslöst öppet psykiskt mobbning så att jag blev ordinerad starka sömn- och antidepressiva tabletter; första gången i livet. Alla protester och skrivelser från rörelsen, bl.a. från olika distriktsordföranden och t.o.m. skriftliga underkännanden ifrån två styrelseledamöter av att lägga ned Dialogprogrammet, tystades med arrogans. Den nya ordföranden (en f.d. diplomat) följde sektionschefens vilja utan att ens tala med oss eller titta efter varför flera RB riksmöte stödde en sannolikt unik dialogverksamhet med traditionella mansorganisationer över tolv år. Också vår egen rapport som redogjorde för den ohederliga hedersvåldsdebatten konfiskerades då protesterna låg på bordet under riksmötet 2010. Ungefär så kort beskrev jag slutet på Rädda Barnens mångåriga interna kulturkrig för Eva. Hon lyssnade noga och blev bara blekare och blekare i ansikte. Sedan tittade hon ut genom Kulturhusets panoramafönster i riktning mot Åhléns stora klocka på varuhusets fasad och efter några sekunders tystnad vände hon sig tillbaka och sade uppgiven: ”Jag tror att byråkrater får betalt för att inte tänka”. Det kändes nästan som om hon viskande för sig själv.

 

Evas Moberg påminde mig gång på gång om att ärlighet måste gå före diplomati. Jag avstår ändå från att beskriva vårt samtal om våra liknade erfarenheter av byråkratins mörker men det vore ovärdigt till hennes minne att avslutningsvis inte leva upp till hennes ständiga uppmaning. Självcensuren är också något mindre vaken just nu i skrivandets stund då jag befinner mig tusentals kilometer borta från Sverige som firar det nya året medan jag sitter i T-shirt och tittar på Indiska oceanens varma vågor. Det känns som om vågorna viskade samma budskap ”ärlighet varar längst”. Nåväl, så är det ju inte, men jag gör ett försök.

 

Alltså; hur är det möjligt att trots EM-gruppens sjuåriga (!) arbete som involverade många kvinnor och män i olika ledande positioner med breda internationella kontakter blev det ändå ingen FN konferens – om mänsklighetens ödesfråga? Eva Moberg såg inte på världen genom den blågula glasögonen och bara skrattade åt Schymans berömda tes om ”talibaner här som där”. När vi föreläste tillsammans i Moskva fick vi höra från den filosofiska fakultetens vice rektor att Ryssland inte behöver vår ”svenska lyxprodukt” (jämställdhet), det är Volvo och Electrolux som gäller. Att möta en professor, en f.d. yrkesmässig marxist, som idag hävdar att Lenin ”släppte omoralen lös i Sovjet” då han avskaffande kyrkans makt med dess oskuldskontroll, var det bara en mild påminnelse om verkligheten bortom lilla Sverige. Varför skulle man jämföra ett ”svenskt patriarkat” med t.ex. Tjetjenien, där själva presidenten Ramzan Kadyrov hävdar att en far som inte kan döda en dotter som ”gör hor” är inte en riktig man? Eller; när den iranska delegationen togs emot i FN i Geneve täckte man för nakna renässansstatyer för att inte såra “the cultural sensitivity” av några ambassadörer från stenåldern, från ett land där man stenar kvinnor (och män). Skulle dessa tjänstemän släppa in Evas vision i FN och därmed öppna religioners och kulturers Pandora-ask? Var det realistiskt att tro på att hennes vision kunde få utmana ”Gud och kultur” i FN bland en massa inflytelserika könspartheidsstater? Nej, det var Irans president som fick föreläsa i FN och hävda att homosexualitet är en ”västerländsk sjukdom” men Eva Mobergs vision fick avslag. Det bör kanske tilläggas att det faktum att FN stödjer några lokala tidsbestämda projekt som arbetar med maskulinitetsnormer kan naturligtvis inte jämföras med Evas globala idé.

 

Och i lilla Sverige? Hur hade vi kunnat lyckas med att inkludera jämställdhet i integrationspolitiken när fler och fler ansvariga beslutfattare följer i Sahlins spår, medger sin feghet, jobbar på att hjälpa hederskulturers dödshotade offer men samtidigt fortsätter att skicka bidrag till de manliga föreningar och samfund som producerar dessa hederskulturer. Både Eva Moberg och Yvonne Hirdman reagerade på samma sätt när jag vid helt olika tillfällen berättade för dem min slutsats, så här: Rädda Barnen, i den goda viljans namn, valde att följa regeringens hedersvåldspolitik. Man går ut till skolorna för att ”stärka” invandrarbarn i deras individuella rättigheter som självfallet uppfattas av föräldrar med hederskulturella kollektiva normer som ”svenskarnas kulturkrig mot våra traditionella familjer”. Att i vissa fall kan den metoden skapa livsfarliga konflikter inom familjer insåg vi redan 2002 då RBs överlevnadshandbok för flickor i hederskulturer publicerades. ”Att arbeta med den boken bakom föräldrarnas rygg, det måste vi anmäla” sa min dåvarande fantastiska chef, Caisa Ekstrand. Det gjorde vi inte; ”diplomati” kallade vi det, då. Men vi har förlorat därför att vi har en impotent byråkrati – i Sverige och i FN – som varken vill eller vågar penetrera traditionalisternas mäktiga enklaver (och länder) för att utmana ”Gud och kultur”. Sahlins berömda ursäkt från 2001 hjälpte inte, ”kulturell hänsyn” förblev viktigare än barns rättigheter i Sverige (och i FN). Både Eva och Yvonne höll med min slutsats och märkligt nog båda ställde precis samma fråga: Har du vågat framföra detta offentligt? Det gjorde jag inte (då).

 

Eva Moberg är död men hennes ständiga uppmaning för att bli modigare lever kvar i mina tankar. I en paneldebatt i riksdagen föreslog jag en FN-konferens (i Evas anda) för att samla världens dominerande religiösa ledare. Syftet skulle vara att bespara världen tusentals hedersmord och förtryck av millioner ungdomar genom att få gudarnas mäktiga jordiska representanter att sluta predika renhet och oskuld – lögnen om mödomshinnan som Eva Moberg skrev. Publiken instämde, dock skrattade. De var medvetna om att till och med i Sverige vägrar moskéernas och ortodoxa kyrkornas ledare att komma till riksdagens panelsamtal. Och de ansvariga ministrarna går skickligt förbi såna förslag, speciellt när dessa förslag kommer från mindre kända organisationer.

 

De två kvinnorna som under alla dessa år gjorde största intrycket på mig var Eva Moberg och Fadime Sahindal. Evas specifika engagemang mot förtryck i hederns namn borde dokumenteras som stöd till förortsfeministerna vilka flydde från könsapartheidsdiktaturer och fortsätter samma kamp mot hedersvåldet här i Sverige som i deras hemländer. I vissa fall under SÄPO:s beskydd. Evas text ”Spräck myten om kvinnans mödomshinna” borde ingå i SFI-undervisningen när folk kommer fån länder där de aldrig sett en kvinna i bikini och begreppet ”sambo” saknas till och med i språket.
Priset för konflikträdslans politik blev högt för alla parter. En syrisk-ortodox präst sa till mig att ”vi har haft flera skilsmässor på de senaste trettio åren här i Sverige än vi haft under de tvåtusen åren sedan Jesu tid”. Över hundratusen ”invandrartjejer” som inte själva får välja sina kärleksrelationer ses numera som ett permanent inslag i det mångkulturella samhället. Idag produceras inte bara könssegregationskulturer utan också unga jihadister vilka mördar och våldtar för att bygga ett manssamhälle. Att allvarliga värdegrundkonflikter kommer att leda till ökade invandrarfientlighet började oroa Eva Moberg (och oss) redan år 2002, efter mordet på Fadime. Många år av debatter utan adekvata åtgärder och konsekvent segregationspolitik ledde också till de invandrarfientligas intåg i Riksdagen. Allt detta hade kunnat förebyggas.

 

Kriget mot byråkratin har vi förlorat; både vad gäller FN insatsen och om kvinnors rätt till sin mödomshinna (som inte ens finns). Jag brukar bli påmind om att i Sverige räknas som normbrott att vara pessimist. Det är reserverat för nationella ikoner som Strindberg, Bergman, Lars Norén, Roy Andersson och kanske några till. Men ser man på ”utvecklingen” och inser dessutom betydelsen av det faktum att ingen tog över Eva Mobergs projekt för ”mänsklighetens ödesfråga” då fylls man av pessimism. Eva Mobergs intellektuella skärpa i kombination med hennes ärlighet och exceptionella civilkurage är uppenbarligen en bristvara. Hon dog alldeles för tidigt.

 

Nicklas Kelemen
etnolog/fältarbetare
Den 9 januari 2015

Essän ovan är publicerad i boken till Eva Mobergs minne: Gränslöst knivskarp – 2016